Om Trädgården på Grimstorp, upptecknad år 1971.

Växthusen på Grimstorp byggdes omkring 1915. Tidigare hade funnits bänkgård och möjligen något växthus, som sköttes av en äldre man, som bodde i Pirkum. Denna lär ha varit "suput", mest intresserad av jakt och fiske, näringar som han drev helt utan hänsyn till lagar och förordningar. Som melonodlare lär han dock ha varit framstående.

Sedan växthusen byggts, anställdes en utbildad trädgårdsmästare, Blom var det passande namnet.  Denne var strakbent och hade klumpfot, cyklade på en "entrampig" cykel och bodde i nedre norra lägenheten i Gula Huset, inköpt på auktion i Slättäng, där det tjänstgjort som tingshus. På pojkars vis retade vi ofta Blom, väl vetande att han med sitt lyte aldrig kunde hinna i fatt oss, även om vi vid flykten bar på någon melon. Familjen hade en dotter, som mycket tragiskt dog i en sjukdom, endast 4 á 5 år gammal. Under de första tio åren byggdes växthusen ut i storlek och antal, men det blev knappast någon god affär, trots att trädgårdsmästaren med sina 3 á 4 biträden hade billig hjälp av flera elever.

1926 arrenderades rörelsen ut och en bostad byggdes. Det blev inget nybygge utan "kuskes" flyttades från sin plats tätt utmed och nedanför stenmuren vid kvarndammens sydspets. Före nedmonteringen klistrades fönster och dörrar igen varefter alla vägglössen röktes ihjäl med hjälp av cyankalium. Arrendatorn hette Andersson och var från Stockholmstrakten. Han var en slarver, hade en hustru med tuberkulos i ena benet. Detta var blårött, stelt och jämntjockt, ca sex tum grovt och för det mesta lindat med ursprungligen vita lindor. De hade två små flickor och en piga. Hustruns och pigans vokabulär var häpnadsväckande. 1970-talets TV-pjäsförfattare skulle ha rodnat om de hört dessa damer munhuggas med trädgårdseleverna under arbetet i bänkgården. Arrendeperioden var tre år, men redan efter två år var det dags för Andersson att packa ihop och draga vidare.

Efter två år, 1928 återtogs driften i egen regi. Då kom trädgårdsmästare G. Adolfsson, östgöte, liten och satt men myndig och självsäker. Hans barn Tore och Inga var jämnåriga med mig. Vi var mycket tillsammans och gjorde diverse upptåg och "streck".  (Uppeldandet av det gamla badhuset en vinterkväll på 30-talet var jag dock ej med om). Efter tidens seder var mästers barn förbjudna att bada på våran badplats, som då var ny och fin efter kvarndammens urtappning 1922. Den kraftiga vattenströmmen som blev, då luckorna revs bort förde med sig mycket sand, som avlagrades i Grimstorpssjöns nordspets. Under Adolfssons tid hade Grimstorps Trädgård sin storhetstid, det fanns elva växthus samt ett stort område för kall och varmbänkar. Den ena gruppen av hus, nr. 1-7, eldades med två pannor, en för koks och en för träullsavfall och/eller torv. De eldades ovanifrån genom en lucka i golvet. Öppnade man luckan och tittade ner, gnistrade, brann, glödde och rök det som i Gehänna. I anslutning till pannhuset fanns ett bostadsrum för elever. De, som bodde där, turades om att sköta natteldningen. Kalla vinternätter stod fyren ej mer än 1 á 2 timmar.

De flesta odlingar såldes i parti, men en del torgades i Jönköping på Västra Torget. Tidigt på morgonen på sommarlördagar kördes den fullastade lastbilen in till staden av Gunnar i Bullret (sedermera skogvaktare). Det var med blandade känslor man prånglade ut begonior och "bloddroppaträd" till skolkamraternas mammor som lätt förvånat höjde ögonbrynen och sa som svar "God morgon, tant Karin - Kors då, står du här !".
I samband med krigsutbrottet 1939 blev det svårt med folk, driftinskränkning följde, vilket ej passade Adolfsson , som flyttade till Jönköping. År 1940 blev Adolfssons 1:e man trädgårdsmästare. Han hette Persson, var skåning och måg till dåvarande träullsförmannen Edvin Johansson. Persson ville väl men var ej särskilt framgångsrik. Han ersattes 1942 med en otrevlig figur, Rosberg, som även han var kvar bara i två år.

År 1944 anställdes Nils Cederbo som trädgårdsmästare. Han stannade längst av alla och blev den siste i raden trädgårdsmäster på Grimstorp. Fru Cederbo var också yrkesutbildad och hade en osedvanligt stor arbetskapacitet. Vid tillträdet hade de en liten pojke, som dock dog efter en kort tid. I rask takt föddes sen fyra barn, som växte upp med våra tre äldsta i rent förvånansvärt god sämja. För dessa sju barn var växthuset, packhuset, pannrummet, spånboden, "rummet" och krukboden uppskattade lekplatser året runt, oavsett väderlek. I slutet av 40-talet började den nya tidens löner och miljökrav att försvåra handelsträdgårdsdriften, som skars ner volymmässigt och sysselsatte endast tre personer. man försökte genom kioskhandel i Sandhem att höja försäljningssummorna. Gurkor och tomater  var en av de betydelsefullaste odlingarna men dessa kom ju svårt i kläm på 50-talets mitt genom konkurrens med flygimporterade sydeuropeiska varor. Husens standard och skick var ej heller längre så bra.

Den 16 juni 1961 överläts rörelsen på fru Cederbo, samtidigt blev Nils Cederbo anställd som kyrkvaktmästare vid Sandhems kyrka. Familjen bodde kvar i bostaden till 1965, flyttade därefter till eget hus i Sandhem. Växthusen tömdes och förfallet blev fullständigt- Bostaden var fram till mars 1966 tillfälligt bebodd av Karl Jansson, medan Röda Huset reparerades. Sedan övergick trädgårdsmästarbostaden till att bli sommarställe. Med en schaktbladstraktor jämnades sedan växthusområdet ut och blev sedan bete. Det enda, som idag finns kvar är lökkällaren.

I 50 år fanns sålunda växthus på Grimstorp. Elever, biträden och trädgårdsmästare har ägnat ungefär 75000 dagsverken åt trädgårdsnäringen på Grimstorp, två generationer har som barn haft växthusen som kärt tillhåll. Man minns såväl de slitna dörrarna, den varma pannluckan, de nysatta gurkorna i "ettan", som växte 15 cm om dagen, tomaterna i "tvåan", begoniebladen i "driven", diverse grönt i "driven" och vinet och persikorna i "femman" !!!

(Husen nr. 8-11 låg närmast trädgårdsmästarebostaden, eldades med en liten panna för koks och torv och var ej igång på högvintern).

Uppteckningen gjord den 22 december 1971 på morgonen av Hans Hartelius